Nervös, rädd, ensam och förvirrad....
Känner att jag vill hoppa över de två senaste veckorna nu. Har och är ett rent hevlete. Vet inte om jag orkar rabbla upp allt här eftersom ingen läser ändå. Men om jag får det nedskrivet så kanske det försvinner ur min fula, negativa hjärna. Men jag vet inte vad jag ska börja med, vad känns jobbigast...?
#1. Jag letar ju lägenhet för att så småningom starta ett eget liv, själv eller med N. Samtidigt som jag gärna vill vara hella och hjälpa till med renovering m.m. så längar jag i sönder för att få något eget. Bara mitt. Har 7-8 packlådor med bara kökssaker och andra saker till en framtida lägenhet, som bara står och väntar och det är frustrerande varje gång jag ser sakerna... Det som är nästan lika frustrerande att det är så sjukt svårt att få något vettigt i denna staden då köerna är över 2 år långa... och när man väl får en får man ta det man får och jag tror inte att jag skulle klara av och bo i ett litet ruckel med en kokvrå. NEJ! Då trr jag faktiskt att jag hellre bor hemma i 1 år till för att sedan kunna flytta till något jag kommer trivas i direkt.
#2. Det som nog tar mest på mitt lilla psyke är alla andra. NI som har det så mycket bättre än mig. Ni som bor själv, har hund, vänner som stöttar och förstår, ett bra jobb eller utbildning så att ni kan ta er någon stans. Det känns som om man kämpar varje dag för att kanske, i framtiden få det man vill ha. Jag känner mig inte säker någon stans. Jag antar att jag blir så sjukt avis på alla som har det bättre. som har det jag drömmer om så förbannat varje dag... Men ska titta på en imorgon, väldigt fin lägenhet, dock en köpes, men ska man ha något nu förtiden får man ta och köpa något eftersom hyres tar sådan tid, och man får inte det man vill ha. Och jag orkar snart inte vänta längre...
#3. Det är vännerna, som jag kände att jag hade en gång i tiden. Just nu känns det som om jag bara har N. i alla fall i närheten... M. har jag också fått upp god kontakt med igen och det är jag så sjukt glad för! Tack! Men alla andra, som flyttade och försvann... under gymnasiet fick jag inte några särskillt nära vänner direkt.. jag var bara en i mängden som gick ut med mycket bra betyg men inte lika mycket erfarenhet och vänner... hade jag bara vågat då... hade nog livet sett lite annorlunda ut..
Allt detta och några saker till för att jag känner mig extremt nere, jag har inte kännt för något alls.. Idag har jag inte ätit särskillt mycket för aptiten varit på noll.. jag känner bara för att sova för jag har noll energi.. allt tär på mig så mycket. Alla tankarna flyger runt i huvudet så jag blir nästan helt yr. Har ett sådant tryck i skallen ibland att jag inte orkar något... och samma där, jag känner mig lost, ensam och förvirrad. ingen direkt att prata med...
Och även ifall jag nu skrivit en hel roman... så har jag inte lättat på trycket riktigt... känner mig lika tung och trög ännu...det brukar hjälpa att skriva ner det. men inte denna gången tydligen... jag är nervös, rädd, ensam och förvirrad.
/Straiz♥
#1. Jag letar ju lägenhet för att så småningom starta ett eget liv, själv eller med N. Samtidigt som jag gärna vill vara hella och hjälpa till med renovering m.m. så längar jag i sönder för att få något eget. Bara mitt. Har 7-8 packlådor med bara kökssaker och andra saker till en framtida lägenhet, som bara står och väntar och det är frustrerande varje gång jag ser sakerna... Det som är nästan lika frustrerande att det är så sjukt svårt att få något vettigt i denna staden då köerna är över 2 år långa... och när man väl får en får man ta det man får och jag tror inte att jag skulle klara av och bo i ett litet ruckel med en kokvrå. NEJ! Då trr jag faktiskt att jag hellre bor hemma i 1 år till för att sedan kunna flytta till något jag kommer trivas i direkt.
#2. Det som nog tar mest på mitt lilla psyke är alla andra. NI som har det så mycket bättre än mig. Ni som bor själv, har hund, vänner som stöttar och förstår, ett bra jobb eller utbildning så att ni kan ta er någon stans. Det känns som om man kämpar varje dag för att kanske, i framtiden få det man vill ha. Jag känner mig inte säker någon stans. Jag antar att jag blir så sjukt avis på alla som har det bättre. som har det jag drömmer om så förbannat varje dag... Men ska titta på en imorgon, väldigt fin lägenhet, dock en köpes, men ska man ha något nu förtiden får man ta och köpa något eftersom hyres tar sådan tid, och man får inte det man vill ha. Och jag orkar snart inte vänta längre...
#3. Det är vännerna, som jag kände att jag hade en gång i tiden. Just nu känns det som om jag bara har N. i alla fall i närheten... M. har jag också fått upp god kontakt med igen och det är jag så sjukt glad för! Tack! Men alla andra, som flyttade och försvann... under gymnasiet fick jag inte några särskillt nära vänner direkt.. jag var bara en i mängden som gick ut med mycket bra betyg men inte lika mycket erfarenhet och vänner... hade jag bara vågat då... hade nog livet sett lite annorlunda ut..
Allt detta och några saker till för att jag känner mig extremt nere, jag har inte kännt för något alls.. Idag har jag inte ätit särskillt mycket för aptiten varit på noll.. jag känner bara för att sova för jag har noll energi.. allt tär på mig så mycket. Alla tankarna flyger runt i huvudet så jag blir nästan helt yr. Har ett sådant tryck i skallen ibland att jag inte orkar något... och samma där, jag känner mig lost, ensam och förvirrad. ingen direkt att prata med...
Och även ifall jag nu skrivit en hel roman... så har jag inte lättat på trycket riktigt... känner mig lika tung och trög ännu...det brukar hjälpa att skriva ner det. men inte denna gången tydligen... jag är nervös, rädd, ensam och förvirrad.
/Straiz♥
Kommentarer
Trackback
